Musik i hyllan från 1994

Hittade en kul intervju med mig och min skivsamling gjord av mina två bästa kompisar Lars och Peter för tidningen osqledaren (KTH) från 1994. Jag, Lars och Peter hade ganska likartad musiksmak, men de brukade alltid håna mig för en del klavertramp i min cd-samling! Samma intervju användes i tidningen Stereo utgiven av Slitz några år senare. (källan finns i botten). 

Musik i hyllan
Simone Angel, Martin Rössel och Simpson's sing the Blues är knappast plattor som står längst fram i någons skivsamling. Ändå finns de, plattorna som Gud glömde. Dessa och många fler hittade vi hemma hos den intet ont anande fysikern Tony.

Den tjugonde augusti 1988 var en stor dag i Tonys liv. Det var då hans storebror kom hemsläpandes med en ny stereoanläggning av märket Philips. Efter att ha lyssnat sig trött på broderns Fleetwood Mac platta "Tango in the Night" ansåg sig Tony nödgad att förändra sin tragiska situation. Han tågade iväg till Åhlens Söder och införskaffade Yngwie Malmsteens "Odyssey".

Sju år senare står vi, Peter och Lars, framför samma Philips stereo, numera omlokaliserad till en hyresrätt Linnégatan på Östermalm. Vilka klavertramp och fullträffar har under sju år lyckats nästla sig in i denna skivhylla och hur stor del av den vill dess ägare kännas vid?

Samlingen är inrymd i ett vitt vitrinskåp. Tony öppnar dörrarna och börjar berätta:

- Sedan jag fick tillgång till cd-spelare så har inköpen av vinyl begränsat sig till realisationer. 

Frågan kommer upp hurvida sena Monkees (dvs. utan låten "Hey, hey we're the Monkees") och Sammy Hagars alltigenom usla pre-Van Halen vax är familjeklenoder som gått i arv eller om de går att sortera in under kategorin rea-plattor som inhandlats på klädaffären Vadim på Drottninggatan. Tony sammanfattar snyggt: -Eh, de där köpte jag på Bokskotten.

Vidare berättar Tony att han i början sprang mycket på skivbörsarna runt S:t Eriksplan och köpte begagnade skivor. En trend som avstannat.

- Det ledde bara till att man gjorde en massa snedköp eftersom man så gärna vill ha med sig någon skiva hem när man ändå gjort sig besväret att åka dit. Det funkade inte, säger han och håller upp Sandra's "Close to Seven" från 1993 som exempel. Självklart producerat av den tyska demonproducenten Micheal Cretu. Även ansvarig för Enigma projektet. 

Efter att ha övergett tankarna på att bygga upp samlingen med begagnade plattor gav sig Tony in på det utsiktslösa företaget att hitta bra plattor i rea-backarna på stadens varuhus. Dödfött. Trots en vilja av järn och tålamod som Donald Fagens skivbolag, kammade han oftast, för att inte säga alltid, hem noll. Plattorna som vaskades fram var guldklimpar som idag känns lika oangelägna som Neneh Cherrys tid i Rip, Rig And Panic, Greenpeace samlingen "Rainbow Warrior", Martin Rössel, Technotronic's andra platta och samlingen "Rave" från tidningen Smash Hits.

När vi ber Tony ta fram fem kandidater som representerar denna mörka tid i hans skivsamlande börjar han frenetiskt gräva i hyllan och börjar svårstoppad namndroppa snedköp efter snedköp.

- De här är några av de sämsta. Jag har ofta ställt mig frågan "vad fan gjorde jag, var jag full?" Samantha Fox samlingen "The Hits Collection". En Greatest Hits collection minus hitsen. Det är en riktig runkplatta. Det är kul med svensk musik tänkte jag och köpte Irma's "Då har staden vaknat". Med tanke på att hennes senaste platta sålde 9800 ex, så tänker jag nog sälla mig till skaran människor som förvandlat sin Irma samling till nyårsprojektiler. Svenska hårdrockshoppet Treat är kanske inte heller så bra. Jag väljer en skiva från slutet av Treats ständigt dalande karriär. 

Detta hindrade dock inte trummisen Mats Dalton Dahlberg att gå solo och släppa ett stinkande stycke CD kallat "Injection" som sålde noll. Slutligen vill jag nämna Boney M plattan "The Hits Collection vol. 2" som är pretty crap, eftersom alla hitsen låg på volym 1. Här finns dessutom ett par tidstypiska Lambada remixar.

Efter några tappra försök att förstå tanken bakom sorteringordningen i Tonys skivsamling tyckte vi oss kunna skönja följande kategorier: Hårdrock, pop och rock, rap (i det här fallet Ice T's "Power" och Nomad), Svenskt, mood-music (Enya och andra obehagligheter), dance, klassisk musik, samlingsskivor och dubbelskivor. Inga står i bokstavsordning men skivor med samma artist står ihop. Filmmusikkategorin, som består av ungefär en platta, Top Gun, är mycket väl sorterad. Tonys mest radikala grepp är hans banbrytande flopphylla, sorterad i färgordning(!).

Här och var hittar man cd-singlar insprängda. De flesta med låg lyssningsfaktor. Läs: Anders Glennmark "Grayhound Buss", KLF, Freddie Mercurys postuma soloverk och Vangelis Epos "Conquest of Paradise" från filmen 1492. 

- Det räcker. Sluta strö salt i mina sår. Titta här istället, säger Tony och plockar raskt fram: Frank Zappas "Bobby Brown", Några obskyra Pet Shop Boys tolvor samt tre(!) exemplar av Depeche Modes "Walking in my Shoes". "Den är jättebra" säger han till två förvånade artikelförfattare.

Rea är honörsordet även på singelsidan. Tony har ett 20-tal cd-singlar. Remixar och nya låtar verkar vara av underordnad betydelse. Inköp verkar istället baseras på hurvida singeln är billig eller innehåller något av orden " walking","in","my" eller "shoes" i titeln. En inställning vi bedömmer som i det närmaste kinky.

Nu börjar ni kanske undra varför stackars Tony överhuvudtaget släppte in oss. "Dom är ju bara elaka och han kan ju inte bara ha massa usla plattor?" Vi låter Tony återupprätta sitt skamfilade rykte och ber honom plocka fram fem guldkorn.

- Egentligen skulle jag helst vilja plocka fram hela Kiss katalogen fram till "Unmasked" men för att inte verka enkelspårig väljer jag även ut Pet Shop Boys "Discography" en platta som för mig påminner mer om 80-talet än någonting annat. 90-talets Pet Shop Boys är det dock nog bara Andres Lokko som gillar. 

Eftersom de alltid varit ett singelband tycker jag att en samlingsplatta är fullt tillräcklig. Eric B & Rakims "Follow The Leader", enbart för den första halvminuten på titellåten. Skulle mina grannar läsa detta skulle dom tvinga värden att konfiskera den. Basgången kan förflytta berg. 

Prince har ju gjort en massa bra grejor men jag väljer, kanske till vissas förvåning, "Diamonds And Pearls". Stämningsfull. Ur Kiss högen drar jag ut "Unmasked". Den får symbolisera slutet på en storhetstid. Efter den började nedförsbacken och sedan dess är magin bruten. Sist men definitivt inte minst kommer husguden Yngwie med "Odessey". Efter att ha sett honom på ett rehearsal-gigg på gitarrpalatset Estrad på Folkungagatan kan man inte annat än att följa japanernas exempel och dyrka marken han går på.

Yngwie-plattor och hårdrock i stort, har en stor plats i samlingen. Till Tonys fördel skall nämnas att han har hela Yngwie katalogen signerad med tjock silver penna. Det är sånt som ger cred bland japanska gitarr-otakus. Något som samma otakus säkerligen inte skulle bli lika imponerade av är den i det närmaste fullständiga Janne Schaffer samlingen. Att bara läsa låttitlarna gör vem som helst åksjuk: "Flight 05", "Brusa högre lilla å", "Pipeline", "Till vinden", "Blunda och se" samt "Bromma struttin'".

Usch, säger vi. Usch, säger Tony om Napalm Death som han har placerat centralt i flopphyllan. Gitarrhjälten per definition, Jimi Hedrix, här representerad av den tvivelaktiga piratpressningen "The Whipper". En platta som herr Hendrix knappast själv blev rik på. På synthfronten hittar vi en komplett Depeche Mode samling och det är ju helt oklanderligt. Att däremot hitta den franska synthfantomen Jean-Michel Jarrés samtliga mood-plattor gjorde att vi blev tvungna att bryta för lunch.

Stärkta av tanken att denna obehagliga och bortskämda 80-tals relik äntligen avvecklat verksamheten kom vi tillbaka från kvarterspizzerian och upptäckte en lucka i flopphyllan. Efter några minuters intensivt sökande fann vi Christer Sandelins bortglömda mästerverk "Drömmer I Färg" intryckt i glipan mellan spisen och diskbänken. 

- Nej, ta inte med den. Jag kommer att få stryk!

- Det är ingen fara. Vi stryker det här i redigeringen, sa vi lugnande.

Precis samma sak lovade vi att göra med den Aston Reimers Rivaler smittade samlingen "Stockholm", någon Army Of Lovers samt den tyska samlingen "George's Superhits".

Sammanfattningsvis kan sägas att Tonys samling är ett ofukuserat tvärsnitt av de senaste 10 årens toppar och bottnar. En berg och dalbana med inbyggd spöktunnel. Topparna anser vi vara de kompletta samlingarna med Kiss, Yngwie Malmsteen och Depeche Mode. Kompletta samlingar är alltid imponerande. Andra glädjeämnen är bla två Mantronix plattor, Lennon, Michael Jackson, George Michael, Wham, Slayer "Raining Blood" och en Brainpool platta han fick som kompensation av Janne Kask? Sedan denne spillt Bananlikör på Tonys vardagsrumsmatta under en märklig efterfest. Tony lyckades nämligen få hem de glada pop-pojkarna efter deras Squtt-spelning på universitetet.

På minussidan återfinns de många "dance"-samlingarna, en stor andel klassiska skivor från The Cadenza Collection (En collection i tjugofem kronorsklassen med ljudkvalitet som ett tidigt Onkel Konkel demo), en nära nog total avsaknad av svart musik samt det faktum att han har vänt ut och in på Van Halens "1984" för att slippa den upprörande omslagsbilden.

/Lars Rustemeier & Peter Svensson 

Faktaruta:

CD-massa: 292 cm cd skivor 

Kassett-massa: 73 obehagliga originalband inkl. kassett karusell 

LP-massa: 44 cm

Originaltexten finns här på Lars KTH sida.

Obs! Jag vill fortfarande säga att jag aldrig ägt en platta med Aston Reimers Rivaler! Det måste dementeras såhär 30 år senare. Lars smög faktiskt in några av hans snedköp i texten som jag hånat honom för genom åren och "förflyttade" över dem till min samling efter publiceringen! Jag undrar fortfarande hur och var en platta med Jimi Hendrix smög sig in i bilden! Mycket ska man stå ut med! (Lars borde få stryk!) haha.

Här finns det lite bilder från min cd-samling inskannade på min dåtida hemsida på 90-talet.