Självporträtt förr i tiden

Hittade gamla bilder från min första resa till London 1991, jag gissar bilden är tagen typ här någonstans. Jag tycker det är lite spännande hur man (andra) tog bilder på sig själv då och nu.

Jag har flera gånger undrat om någon tänk tanken att vända på en dåtida kamera (90-tal) med filmrullar och ta en selfie på sig själv (ordet selfie fanns inte då). Jag gissar man hade åkt in på psyket om man gick runt och tog bilder på sig själv och sin mat och satte dem i ett fotoalbum!

Själv tycker jag att jag var tidigt ute med att scanna in mina analoga bilder och lade upp dem på min dåtida hemsida (tidigt 90-tal), det fanns inga färdiga mallar eller sociala medier att tala om, man fick pilla ihop allt själv.

Se gärna detta klipp: Kids react to old cameras

Nåja, tiderna förändras på gott och ont :)

Powers of Ten - ett äventyr i magnituder

Kosmos och mikrokosmos
Det här har jag bloggat om förr i tiden, men råkade se klippet igen ca 15 år senare, tycker fortfarande det är fascinerande klipp som omfattar en vy 100 miljoner ljusår bort innan det förstoras ner igen till en enda proton och gjordes 1977 Powers of Ten ™ och första versionen redan 1968.

Här finns mer info om klippet och det har även fått ett monument efter sig i Chicago ungefär på samma plats där klippet utspelar sig.

Det väcker alltid tankar om hur stort Universum är och var all energi och materia en gång kom ifrån.

En märklig tanke är att om inget liv fanns här på jorden (eller någon annanstans), så finns det ett helt universum som existerar utan att någon känner till det! Samma sak om vi inte haft ögon hade vi kunnat upptäcka universum även om vi lever mitt i det. Universum är som ett akvarium och det finns nog en mening med allt. Det är helt fantastiskt att man lever och får uppleva det och färdas runt i universum på ett rymdskepp (dvs planeten jorden) under fötterna.

Vad håller Viaplay på med?

Ibland undrar jag hur det står fatt hos ledningen på Viaplay. Viaplay genomgår en ekonomisk kris och höjer priserna till 699 kr per månad!

Själv har jag haft Viaplay endast för att kunna se alla Formel 1 lopp med Svenska kommentatorer. Formel 1 är världens dyraste sport och det är skönt att kunna sitta hemma i soffan och se allt som händer både före och efter race med kommentatorer och filmteam på plats.

Jag tyckte redan att det var dyrt redan innan höjningen och jag undrar hur ledningen är funtade om de har någon form av verklighetsuppfattning. I dessa ekonomisk strama tider så sparar vanligt folk in på "onödiga" utgifter som nöjen. Formel 1 finns det massvis med poddar världen över där man får ut vartenda molekyl ur ett race och sen finns sammandrag från varje träning och race på Formel 1 egna officiella Youtube konto där man kan se det viktigaste.

Jag undrar varför man höjer priserna istället för att sänka dem och lättare behålla befintliga kunder och underlätta att fler strömmar till, än att färre har råd att betala högre summor?

Det här är digitala tjänster som är in jobbade sedan länge, det är inte fysiska produkter det handlar om som tex att frakta bananer från Brasilien till Sverige dagligen. Det här är några enkla klick med en mus i en dator (som kunden själv fyller i på hemsidan sen är det klart!).

Två kunder är bättre än en
Tänk om de kunde komma på tanken att sänka ner priserna till tex 450 kr i månaden. Det skulle innebära att två personer betalar 900 kr per månad istället för en betalar 699 kr! Risken känns rätt hög att de tar död på sig själva som de ser ut just nu. Det blir ingen merkostnad för att få en extra kund som betalar 450 kr varje månad. Ju bredare kundbas ger stabila inkomster och bättre rykte som sprider sig mellan kunderna och fler väljer att starta upp ett abonnemang än tvärtom! Och vem vet, nästa steg kanske blir att de höjer priserna till 799 kr per månad och tappar ännu fler kunder..

I mitt fall så hade jag Viaplay endast för att se Formel 1 och nu när det är säsongsuppehåll så är det inga lopp, men jag hade varit tvungen att betala 699 kr för att se ingenting! Det enda jag har kvar just nu är HBO Max som jag fortfarande bara betalar 49 kr i månaden för (det är inget som svider även om man inte tittar). HBO gjorde verkligen en smart grej med att ha låga priser, då har man alltid en stor kundbas med säkra inkomster hur de ekonomiska tiderna än ser ut!

Annonsörer är viktiga
Det är bättre att sänker priserna och behålla kunderna och ta en kortsiktig smäll, men på sikt blir det en vinst med större kundbas, fler stannar kvar och lättare för nya att strömma till. Och ur annonsörernas perspektiv så vill man nå ut till fler tittare, så även ur den aspekten är det viktigare med fler abonnenter än färre som kan betala mer. Det blir bara en negativ spiral om man går åt det hållet Viaplay valt! Dvs man tappar både tittare i första hand och annonsörer i andra hand.

Jag som kund ska inte drabbas för att företag schabblar med ekonomin och inte lär sig ta höjd inför framtida lågkonjunkturer och skuta över allt på kunden som får ta smällen. Jag har haft Viasat som det hette förr ända från 90-talet periodvis. Den här typen av företagsledning skulle kunna fortsätta att höja priserna tills det kostade 1000 kr i månaden men dom verkar blunda för konkurrerande alternativen som kostar en spottstyver av vad Viaplay tar. Det är lite som med skivbolagsdirektörerna förr i tiden, de har inte hängt med!

Nu har Viaplay något som heter "Viaplay Total" det är det enda paketet man kan köpa för att få se Formel 1 där, men man betalar för massa andra sporter med som ingår i paketet. Jag är inte så jätteintresserad av de övriga sporterna, jag skulle vilja kunna betala separat för endast Formel 1, det skulle jag kunna betala 500 kr för i månaden (inkl podden). Varför styckar de inte upp paketen och sporterna mer? Helst borde det finnas en kryssruta vilka sporter man vill se och betalar därefter än klumpa ihop det hela (vi lever i ett valfrihets samhälle). I mitt fall skulle det bli Formel 1, IndyCar och NHL. Valfrihet är viktigt.

Viaplay har även en egen F1 podd, men även den måste man separat betala 99 kr per månad för (även om man redan ett har abonnemang på Viaplay)! Den borde verkligen ingå i priset, men nejdå! Det är den enda podden jag känner till i Sverige som tar betalt! Jag gissar att VD på Viaplay inte tänk tanken att sänka sin lön, det är verkligen old fashion ledarskap! De anställda på Viaplay borde göra revolt och byta ut ledningen om de vill ha sina jobb och företaget kvar! Vi kan nog alla ser vart detta kommer sluta annars.

På Formel 1 egna hemsida kan man starta en prenumeration för ett helt år för ca 1000 kr, det är väldigt mycket billigare än Viaplay och då får man verkligen tillgång till allt! De har dessutom en podcast som är gratis. Men jag måste ge de Svenska kommentatorerna beröm som Janne Blomqvist & co, dom gör ett gediget jobb.

Girighet och tröghet råder
Jag googlar och blir förundrad hur girighet råder hos företagsledare som verkar sakna all form av goodwill tänk. Man ser följande rubriker

- Hur du gör en prishöjning utan att förlora kunder
- Att få maximalt betalt för dina produkter och tjänster underlättar att skapa tillväxt och lönsamhet

- ”Vi sänker priset så ökar försäljningen”

Tillväxt skapar man inte med att höja priser som redan är höga! Det är som att höja skatter i en lågkonjunktur och förvänta sig att ännu fler företag startar upp som ska betala skatt (fast de brukar få lägga ner pga höga skatter och kunder som inte har råd att betala och det blir en negativ spiral).

Hur svårt ska det vara?

- Viaplays haveri är en riktig grisfest
- Krisande Viaplay duckar konkurs – räddningsplan godkänd
- Viaplay höjer priset för film och serier – igen
- Överraskande besked för Viaplays kunder
- Viaplays förlust förra året – 9,7 miljarder

Musik i hyllan från 1994

Hittade en kul intervju med mig och min skivsamling gjord av mina två bästa kompisar Lars och Peter för tidningen osqledaren (KTH) från 1994. Jag, Lars och Peter hade ganska likartad musiksmak, men de brukade alltid håna mig för en del klavertramp i min cd-samling! Samma intervju användes i tidningen Stereo utgiven av Slitz några år senare. (källan finns i botten). 

Musik i hyllan
Simone Angel, Martin Rössel och Simpson's sing the Blues är knappast plattor som står längst fram i någons skivsamling. Ändå finns de, plattorna som Gud glömde. Dessa och många fler hittade vi hemma hos den intet ont anande fysikern Tony.

Den tjugonde augusti 1988 var en stor dag i Tonys liv. Det var då hans storebror kom hemsläpandes med en ny stereoanläggning av märket Philips. Efter att ha lyssnat sig trött på broderns Fleetwood Mac platta "Tango in the Night" ansåg sig Tony nödgad att förändra sin tragiska situation. Han tågade iväg till Åhlens Söder och införskaffade Yngwie Malmsteens "Odyssey".

Sju år senare står vi, Peter och Lars, framför samma Philips stereo, numera omlokaliserad till en hyresrätt Linnégatan på Östermalm. Vilka klavertramp och fullträffar har under sju år lyckats nästla sig in i denna skivhylla och hur stor del av den vill dess ägare kännas vid?

Samlingen är inrymd i ett vitt vitrinskåp. Tony öppnar dörrarna och börjar berätta:

- Sedan jag fick tillgång till cd-spelare så har inköpen av vinyl begränsat sig till realisationer. 

Frågan kommer upp hurvida sena Monkees (dvs. utan låten "Hey, hey we're the Monkees") och Sammy Hagars alltigenom usla pre-Van Halen vax är familjeklenoder som gått i arv eller om de går att sortera in under kategorin rea-plattor som inhandlats på klädaffären Vadim på Drottninggatan. Tony sammanfattar snyggt: -Eh, de där köpte jag på Bokskotten.

Vidare berättar Tony att han i början sprang mycket på skivbörsarna runt S:t Eriksplan och köpte begagnade skivor. En trend som avstannat.

- Det ledde bara till att man gjorde en massa snedköp eftersom man så gärna vill ha med sig någon skiva hem när man ändå gjort sig besväret att åka dit. Det funkade inte, säger han och håller upp Sandra's "Close to Seven" från 1993 som exempel. Självklart producerat av den tyska demonproducenten Micheal Cretu. Även ansvarig för Enigma projektet. 

Efter att ha övergett tankarna på att bygga upp samlingen med begagnade plattor gav sig Tony in på det utsiktslösa företaget att hitta bra plattor i rea-backarna på stadens varuhus. Dödfött. Trots en vilja av järn och tålamod som Donald Fagens skivbolag, kammade han oftast, för att inte säga alltid, hem noll. Plattorna som vaskades fram var guldklimpar som idag känns lika oangelägna som Neneh Cherrys tid i Rip, Rig And Panic, Greenpeace samlingen "Rainbow Warrior", Martin Rössel, Technotronic's andra platta och samlingen "Rave" från tidningen Smash Hits.

När vi ber Tony ta fram fem kandidater som representerar denna mörka tid i hans skivsamlande börjar han frenetiskt gräva i hyllan och börjar svårstoppad namndroppa snedköp efter snedköp.

- De här är några av de sämsta. Jag har ofta ställt mig frågan "vad fan gjorde jag, var jag full?" Samantha Fox samlingen "The Hits Collection". En Greatest Hits collection minus hitsen. Det är en riktig runkplatta. Det är kul med svensk musik tänkte jag och köpte Irma's "Då har staden vaknat". Med tanke på att hennes senaste platta sålde 9800 ex, så tänker jag nog sälla mig till skaran människor som förvandlat sin Irma samling till nyårsprojektiler. Svenska hårdrockshoppet Treat är kanske inte heller så bra. Jag väljer en skiva från slutet av Treats ständigt dalande karriär. 

Detta hindrade dock inte trummisen Mats Dalton Dahlberg att gå solo och släppa ett stinkande stycke CD kallat "Injection" som sålde noll. Slutligen vill jag nämna Boney M plattan "The Hits Collection vol. 2" som är pretty crap, eftersom alla hitsen låg på volym 1. Här finns dessutom ett par tidstypiska Lambada remixar.

Efter några tappra försök att förstå tanken bakom sorteringordningen i Tonys skivsamling tyckte vi oss kunna skönja följande kategorier: Hårdrock, pop och rock, rap (i det här fallet Ice T's "Power" och Nomad), Svenskt, mood-music (Enya och andra obehagligheter), dance, klassisk musik, samlingsskivor och dubbelskivor. Inga står i bokstavsordning men skivor med samma artist står ihop. Filmmusikkategorin, som består av ungefär en platta, Top Gun, är mycket väl sorterad. Tonys mest radikala grepp är hans banbrytande flopphylla, sorterad i färgordning(!).

Här och var hittar man cd-singlar insprängda. De flesta med låg lyssningsfaktor. Läs: Anders Glennmark "Grayhound Buss", KLF, Freddie Mercurys postuma soloverk och Vangelis Epos "Conquest of Paradise" från filmen 1492. 

- Det räcker. Sluta strö salt i mina sår. Titta här istället, säger Tony och plockar raskt fram: Frank Zappas "Bobby Brown", Några obskyra Pet Shop Boys tolvor samt tre(!) exemplar av Depeche Modes "Walking in my Shoes". "Den är jättebra" säger han till två förvånade artikelförfattare.

Rea är honörsordet även på singelsidan. Tony har ett 20-tal cd-singlar. Remixar och nya låtar verkar vara av underordnad betydelse. Inköp verkar istället baseras på hurvida singeln är billig eller innehåller något av orden " walking","in","my" eller "shoes" i titeln. En inställning vi bedömmer som i det närmaste kinky.

Nu börjar ni kanske undra varför stackars Tony överhuvudtaget släppte in oss. "Dom är ju bara elaka och han kan ju inte bara ha massa usla plattor?" Vi låter Tony återupprätta sitt skamfilade rykte och ber honom plocka fram fem guldkorn.

- Egentligen skulle jag helst vilja plocka fram hela Kiss katalogen fram till "Unmasked" men för att inte verka enkelspårig väljer jag även ut Pet Shop Boys "Discography" en platta som för mig påminner mer om 80-talet än någonting annat. 90-talets Pet Shop Boys är det dock nog bara Andres Lokko som gillar. 

Eftersom de alltid varit ett singelband tycker jag att en samlingsplatta är fullt tillräcklig. Eric B & Rakims "Follow The Leader", enbart för den första halvminuten på titellåten. Skulle mina grannar läsa detta skulle dom tvinga värden att konfiskera den. Basgången kan förflytta berg. 

Prince har ju gjort en massa bra grejor men jag väljer, kanske till vissas förvåning, "Diamonds And Pearls". Stämningsfull. Ur Kiss högen drar jag ut "Unmasked". Den får symbolisera slutet på en storhetstid. Efter den började nedförsbacken och sedan dess är magin bruten. Sist men definitivt inte minst kommer husguden Yngwie med "Odessey". Efter att ha sett honom på ett rehearsal-gigg på gitarrpalatset Estrad på Folkungagatan kan man inte annat än att följa japanernas exempel och dyrka marken han går på.

Yngwie-plattor och hårdrock i stort, har en stor plats i samlingen. Till Tonys fördel skall nämnas att han har hela Yngwie katalogen signerad med tjock silver penna. Det är sånt som ger cred bland japanska gitarr-otakus. Något som samma otakus säkerligen inte skulle bli lika imponerade av är den i det närmaste fullständiga Janne Schaffer samlingen. Att bara läsa låttitlarna gör vem som helst åksjuk: "Flight 05", "Brusa högre lilla å", "Pipeline", "Till vinden", "Blunda och se" samt "Bromma struttin'".

Usch, säger vi. Usch, säger Tony om Napalm Death som han har placerat centralt i flopphyllan. Gitarrhjälten per definition, Jimi Hedrix, här representerad av den tvivelaktiga piratpressningen "The Whipper". En platta som herr Hendrix knappast själv blev rik på. På synthfronten hittar vi en komplett Depeche Mode samling och det är ju helt oklanderligt. Att däremot hitta den franska synthfantomen Jean-Michel Jarrés samtliga mood-plattor gjorde att vi blev tvungna att bryta för lunch.

Stärkta av tanken att denna obehagliga och bortskämda 80-tals relik äntligen avvecklat verksamheten kom vi tillbaka från kvarterspizzerian och upptäckte en lucka i flopphyllan. Efter några minuters intensivt sökande fann vi Christer Sandelins bortglömda mästerverk "Drömmer I Färg" intryckt i glipan mellan spisen och diskbänken. 

- Nej, ta inte med den. Jag kommer att få stryk!

- Det är ingen fara. Vi stryker det här i redigeringen, sa vi lugnande.

Precis samma sak lovade vi att göra med den Aston Reimers Rivaler smittade samlingen "Stockholm", någon Army Of Lovers samt den tyska samlingen "George's Superhits".

Sammanfattningsvis kan sägas att Tonys samling är ett ofukuserat tvärsnitt av de senaste 10 årens toppar och bottnar. En berg och dalbana med inbyggd spöktunnel. Topparna anser vi vara de kompletta samlingarna med Kiss, Yngwie Malmsteen och Depeche Mode. Kompletta samlingar är alltid imponerande. Andra glädjeämnen är bla två Mantronix plattor, Lennon, Michael Jackson, George Michael, Wham, Slayer "Raining Blood" och en Brainpool platta han fick som kompensation av Janne Kask? Sedan denne spillt Bananlikör på Tonys vardagsrumsmatta under en märklig efterfest. Tony lyckades nämligen få hem de glada pop-pojkarna efter deras Squtt-spelning på universitetet.

På minussidan återfinns de många "dance"-samlingarna, en stor andel klassiska skivor från The Cadenza Collection (En collection i tjugofem kronorsklassen med ljudkvalitet som ett tidigt Onkel Konkel demo), en nära nog total avsaknad av svart musik samt det faktum att han har vänt ut och in på Van Halens "1984" för att slippa den upprörande omslagsbilden.

/Lars Rustemeier & Peter Svensson 

Faktaruta:

CD-massa: 292 cm cd skivor 

Kassett-massa: 73 obehagliga originalband inkl. kassett karusell 

LP-massa: 44 cm

Originaltexten finns här på Lars KTH sida.

Obs! Jag vill fortfarande säga att jag aldrig ägt en platta med Aston Reimers Rivaler! Det måste dementeras såhär 30 år senare. Lars smög faktiskt in några av hans snedköp i texten som jag hånat honom för genom åren och "förflyttade" över dem till min samling efter publiceringen! Jag undrar fortfarande hur och var en platta med Jimi Hendrix smög sig in i bilden! Mycket ska man stå ut med! (Lars borde få stryk!) haha.

Här finns det lite bilder från min cd-samling inskannade på min dåtida hemsida på 90-talet.